familjen fatt wid middags bordet, — wet pappa, att kusin Renman Har kommit bem från Leipzig med ett rödt skägg, fi långt, få långt, att det räder ända ned på bröstet? Fichtner fastade förargad knifwen ifrån sig och utropade: — Kommer du nu igen och förbittrar maten för mig? Hwarje munsbit upps blandas på detta sält med gift och galla! Det fördömda skägget! Med det har olockan brutit löst öfwer wårt wälsignade fädernesland. Förr i werlden förföljde gatpojkarne, hwarje volsk jude, fom mi fade fig på gatan med ett långt skägg, och man skrämde barnen med hotelsen, att en gubbe med långt skägg skulle fom ma och taga dem, om de ej woro bee skedliga. Kusin Reinman, säger du? Han också, den weke och swärmiske yng lingen, fom fåg ut, fom om han ej funde räfna till tre. Och ett rödt skägg fe dan; det är ju ett oswikligt kännemärke på en Judas? Om han mwågar fria fin näsan bit in huset, få kasiar jag hos nom utför trapporna; fåg honom det, ty annars sker här någon olycka.