Norrländska Korrespondenten – 28 november 1855, sida 2

sinniga qwinnan; ej allenast tröstande henne genom fin närwaro oh sin måne lighet, utan och mildrande bennes härda öde genom penningegåfwor för hennes beqwämligheter och unverbåll, ffänfta med frifostig hand. Under den fygtir gu ljusning af minne och medwetande, fom föregick bennes död, höjde fig från den arma, öfwergifna warelsens läppar en bön för hang wälgång och beskydd, en bön, få warm, fom en dödlig någons fin framandades den. Den bönen flög till himmelen och blef hörd. De wälsignelser, han war ett redskap att meddela, hafwa tusenfaldt blifwit honom återgäldade. Men bland alla de utmärkelser af rang och wärdighet, som sedan hopats på honom, fan han ej hafe wa något för fina fFänslor mera tilfredåfrållande minne, än det, fom år förbundet med, den swarta slöjan. (Slut.)