Norrländska Korrespondenten – 28 november 1855, sida 2

Det war sannt. En medbrottsling, lika styldig som han, hade blifwit fri känd i följd af bristande bewisning; och denne man hade blifwit dömd till döden bängd. Att wid denna aflägsna tid punkt berätta de närmare omständighe terna, fan wara onödigt, och skulle fmår ta ätskilliga, ännu qwarlefwande personer. Det war en hwardagshistoria. Mos dren war enka, utan wänner, utan pPens ningar, och hade nekat fig sjelf nödwändiga behof, för att förskaffa dem åt fin faderlösa gosse. Denna gosse, odefyms rad om hennes böner, och glömsk af de lidanden, hon för hans skull hade utstått — oupphörlig ssjälsängest oc friwilliga kroppeliga försakelser, hade fördjupat sig på en bana af utswäfningar och brott. Och detta blef slutet: hans egen död genom bödelns hand, oh gans moders wanära och obotliga wansinne. Under många år efter denna händel: fe, och då indrägtiga och trägna åliggane den skulle dafwa kommit mången att glömma, att en sådan olycklig warelse fanns, till, war den unge läkaren en daglig besöfare hos den oskyldiga, wan