Norrländska Korrespondenten – 28 november 1855, sida 2

—n —— SEE IEI att ban blifwit, — fade qwinnan lidelsefullt; — obarmhertigt, omenskligt mör dad. — Af hwem? — fråade läkaren, fattande qwinnan i armen. — Se på bödlarnes märke, och fräga mig sedan, — swarade hon, Läkaren wände ansigtet ät sängen och luiade fig ned öfwer kroppen, fom hel och bållen läg i dagen frän fönstret. Halsen war swullen, och en bläswart rand omgaf den. Sanningen framsköt, som en blirt, för honom. — Det är en af de män, som hängdes denna morgon, — utropade han och wände sig bort med en rysning. — Det är sö, — swarade qwinnan med en stel, intetsägande blick. — Hwem war han? — frågade lå karen. Min son, — swarade qwinnan, och föll sanslös wid hans fötter.