Norrländska Korrespondenten – 21 november 1855, sida 2

dölja. Men det år något osammanhän gande i eder uvpgift, fom jag ej far förena med sannolikheten. Denna pers son ligger för döden i natt, och jag få ej beföfa honom, medan mitt biträde omöjligen skulle funna wara Honom till nytta. Ni fruktar, att det imorgon skall blifwa utan gagn, och likwäl önskar ni låta mig fe honom då. År han merfli gen för ev få dyrbar, fom edert tal och sätt skulle innebära, ywarföre då ej söka rädda hans lif, ianan uppskof och fjufs domens framsteg gör det omöjligt —2 — Gud hjelp mig! — utropade qwins nan, bittert gråtande, — hur kan jag boppas, att främlingar skola tro, hwad som till och med för mig sjelf synes otroligt. Ni will således ej beföfa Hos nom, herre? — tillade hon, häftigt uppresande sig. — Jag fade ej, atlt jag wågrade, att besöka honom, — swarade läkaren, men jag warnar er, att, om ni fram härdar i detta besynnerliga dröjsmål, och den ifrågawarande person dör, en fruftanswärd answarighet hwilar öfwer eder.