ö wer dörrfönstret, aflägsnade sig till laboratoriet, tillslöt dörren efter sig, och fo gade genast ett af sina stora ögon un nyckelhålet på andra sidan. väkaren drog en stol till elden och an: wisade den främmande en plats. Den bemlighetsfulla gestalten skred längsamt fram emot denna, och då lågan sken vå den swarta drägten, upptäckte läkaren, att nedre delen war genomdränkt af smuts od regn. — Ri är mydet våt, yttrade han, — Ja, — fade den främmande, med låg, djup röst. — DÅ ni är sjuk? — tillade läkaren medlidsamt, ty hennes röst antydde en person, plågad af häftig smärta. — Jag är — blef swaret — mycket sjuk: ej till kroppen, utan till själen. Det är ej för mig sjelf, eller för mitt eget bästa — fortfor den främmande — fom jag fom: mer till er. Om jag plågades af fropps-. lig sjukdom, skulle jag ej wara ute en: fam på cn få fen timma, eller under en fådan natt, fom denna; och wore jag