Norrländska Korrespondenten – 14 november 1855, sida 4

— I Danska tidningen Fedreaudvet läses: rHofmarffalkfeu grefwe RN. Bark be kantgör i Oresundsposten för veteranere na från Bornhöjt, att H.M. Konungen af Danmark bar uppfyllt deras bön och benådat lifstidsfången, f. d. löjtnanten Shi; och redaktionen bifogar den uppe lysningen att löjtnanten Sckmig blifwit tillfängatagen af Danskarne i egenskap af insurgent, men nu dlljwit benådad på förbön ar flera Swenskar, fom likasom han hafwa deltagit i slaget wid Borns höst. — Enligt hwad wi erfarit, hänger härmed sålunda tillsammans. För nås gon tid sedan sammanträffade en f. d. dansk artilleriofficer — nu en berömd konsinär — på ett af ångfartygen i Suns det med grefwe Bark, som förut warit anställd fom officer wid Skånska Dragonerna. De kommo att fpräfa om de twå nationernas stämning mot hwarandra, och om den märkliga förändring denna hade undergått under de sednare 30 åren. Såsom ett drag från förra tider erinrade wår landsman om träffningen wid Bornhst 1813 emellan Swenskar och Danskar, der en swensk Dragonkorporal då han hörde en danskb artilleriofficer tala danska, utbröt Hwad talar du danska, så fall du dö och tillfogade honom ett swårt sår. Man talade widare om dessa twå personer: Grefwe Bark berättade att korporalen längesedan war död, och wår landsman att den sårade officern ännu lefde såsom major Ebit och för deltagande i det Schleswig. Holfteinffa upproret war statsfånge på Christiansö. Wid att höra Dvetta, beftöt grefwe Bark, att i förening med fi na förra kamrater, fom hade deltagit i nämnda träffning, anhålla hos Konungen af Danmaak om nåd för denne man, rå grund af, att han nära blifwit offer för det nationalhat, fom broderliga fåns slor nu hafwo aflöst, oh denna wackra begäran har icke heller kunnat annat än göra intryck på H. M. Konungens hjerta, få att major ESbhit nu kan tacka sina gamla swenska stridskamrater för fitt benädande.