ett barn, för bwilket jag nu är fader, och en hustru, min Edith, fom ej kun de älsta mig få långe jag hade twå ben, men fom tillber mig sedan jag ej bar mer ån ett. Föröfrigt finner ni mig ej tviftiat frisk; jag fan ej bog er framkalla nog illusion, för att komma er att glömma mitt trädben; jag är ej annat än en ofuslständig menniska, en stympad. Man skänker mig endast opplåder dere före, att man älskar mig. RNi misstager er, MacGregor, fwas rade Garrick. Ni har framkallat en lifa liflig illusion hos Lord Chesterfield, som hos edra landsmän; Lord Chesterfield, Englands mest finkänsliga snille och mest bortskämda man. J sjelfwa werfet, fade den store skädespelaren, talande mer för fig sjelf, ån till Mac. Gregor, är det ej med benen man svelar tragedi; blicken, figuren, uttrycet, fjälen, bjertats lägande känsla — fe der, hwad fom år mer nödwåndigt för en aktör än ett ben, oh allt det der bar ni, min herre. O, jag ber er, en enda representation till, för min ffuld. eMafter Garrick! swarade Mac-Gregör, med det goda förständ, hwarmed wi bergsboer i allmänhet blifwit wåilfignade, vör man ei fresta hwarken Gud eller mennistor; det omöjliga inträffar ej twenne gånger. Tiden flor, minnet of elosmådan wid Old-Serect unlinasd; den hänförelse, fom jag en gång widt, förswagas; en ny skådespelare skall frame träda med förre framgång; egenberen af min ställning her förlocat An fö fristhet och allt hwad jag i sielfwa mere fet bar qwar är — mitt träben. Jag wil ef wederwäga att förlora ett an scende, fom ef fan annat än förmirskas Ni fall cj fe mig speia, mäster Co men jag ber er att srija middag hos mig oc) att wil bewara edra båda ben.Maric Ayc-.