Norrländska Korrespondenten – 14 november 1855, sida 3

ningar och bravorop; det war sa uma snislrika och wemodiga drag, denna hör ga panna, denna milda, men dock djupa blick, samma ädelhet i gång och later; den skicklige skädespelaren, begåfwad med denna naturliga instinkt som förmår att hänföra publiken, förde wid handen det barn, som hade honom att tacka för lif: wet, och stödde fig lätt på den blonde lockige gossens arel. Man uppgaf rop af glädje och kärlek, man applåderade och berättade för hwarandra hwad en hwar redan förut kände: denne mans bjeltemod under den fasanswärda nats ten. MacGregor bugade fig djupt. une der det tårar runno utför hans finder. Då ropade en stämma: Romco! Ros meo! Må han spela Romeo! Och i hela salen skallade det: Romeo! Romeo Aktören pekade på sitt trädben, oc hans uttrycksfulla anletsdrag bewittnade der smärta han kände öfwer sin oförmäga. Betyder ingenting! ropade man