Norrländska Korrespondenten – 14 november 1855, sida 2

2— war jemt öfwerhängande, öfwerraskade den mer; borgrarnts heroism inskränkte sig till att rädda menniskornas lif, lemnande åt elden att förtära allt hwad den funde ätkomma. Watten saknades; Clyde läg aflägse och innewånarne på gatan Old Street, belt förwirrade, uppe reste stegar mot de rykande wäggarne och utspände på gatan lakan, för att lemna de olyckliga, fom elden öfwerras skat, ett medel att undkomma döden i lägorna. Man såg qwinnor framträda såsom spölen wid fönstren; männer fas fia sig ned vå gatan, bällande under armen den ärfda Claymoren, fom de wille rädda jemte lifwet; man hörde midt under bullret af ramlande bjelfar mös drarnes skri och barnens rop; öfwerallt ljuv af raceri eller förskräckelse. J öf wersta wåningen af ett hus, som elden fattat tag uti, wisade sig helt oförmodadt ett blondt hufvud, derefter ett par små nakna, hwita armar, fom lyftades mot den röda himmelen. Barnet — det war ett sädant — böjde klagande rop, och fram emellan oartikulerade ljud frame trängde dessa tydliga ord, fom upprör. de djupt äfwen den mest liigiltige: