Norrländska Korrespondenten – 7 november 1855, sida 2

— Sebastian, — fade Gaspar till Ho nom, — min far är i dag gynsamt stämd; du fan af honom wänta dig allt; begår af honom din frihet. Med ett rov, bwari glädje och ängest på ett sällsamt sätt woro blandade, fön Sebastian ned för Murillos fötter och utropade: — Frihet för min far! — Han höll inne — tärarne qwäfde Hans röst. — Och din egen fribet; sörjer du ide för den? — frågade Murillo. Sebastian sänkte sitt hufwud och qwäfs de en frambrytande suck. — Pin faders frihet framför allt! — sade han. — Ja, min stackars gosse, och din egen derjemte! — ropade Murillo, fom, ur ständ att dölja sin rörelse, lutade sig ned till Sebastian, upplyfte honom och Jm honom med hänryckning emot fit röst. Plötsligt förnummos djupa suckar, som tycktes komma frän atelierens aflägsnaste