Norrländska Korrespondenten – 7 november 1855, sida 2

— Tala då, tillade en annan. Bee går guld! — Nej, begär wackra kläder, Sebasti an; Du är smärt och wälwärt, du skall i dem taga dig wäl ut. — Jag tror mig kunna ana, mina herrar, — sade Villavicemio, — jag tror mig weta, hwad Sedafsiian högst skattar; han skulle wilja blifwa upptagen bland Sennor Murillos elever. Ett skimmer af fröjd göt fig för ett öogonblick öfwer den unge mulattens anlete. — Om så är, så tala, mitt barn, — sade Murillo wänligt. — Och begär dig också en plats med god dager, — sade Gonzalez, hwars staffli hade en dålig plats, emedan han war den sist ankomne. — Nå, är det detta du önskar, — fas de Murillo til honom. Sebastian skakade på bufwudet. — Jcke? — frågade Murillo Sfwere raskad. i