Norrländska Korrespondenten – 7 november 1855, sida 2

2— du sjelf, oh det war lilwäl dig, jag frågade; säg, är du tillfreds med din lön, de nämnde? Du enfam har att tala. Jag är tillfredsställd af hwad du gjort, min kära gosse, få nöjd med uppfattningen, den mjuka och fina penseln, den sköna koloriten — kortligen, med hela hafwudet; endast teckningen kunde wara forrektare, men uttrycket är förträffligt, i sanning Gudomligt, — så att jag will gifwa dig allt, hwad du begär, åtmins stone allt fom stär i min makt. — Ack, mäftare, mästare! Nej jag wi: gar det ide, — och Sebastian höjde fina händer bedjande til honom, medan man af de öppnade oh skälfwande läpparne, bwarpå ord tyktes bilda fig och plötsligt åter dö bort, på det glänsande ögat, vå de uvppswällda ådrorna i pannan, hwarest snillet strålade fram, tydligen funde märka, att han hade en önskan, fom eadast fruktan hindrade honom från att uttala. — Hwilfen narr du är! — fade Gar spar. — Hwarföre talar du icke, då min far uppmanar dig deriil?