::::::::::: — penseln i den andra handen och, utan att wäga upplofta sitt hufwud, wåntade han under hemsk förtwiflan det straff, hwarmed han blifwit botad. På begge sidor herrskade för ett ögons blick djup tystnad; ty war Sebastian af försträckelse öfwer att finna fig ertappad på bar gerning förwandlad till sten, så woro Murillo och hans elewer icke mins dre förwånade öfwer den syn, de Hade framför fig. — De unge männen wille i sitt hjertas fröjd gifwa ett uttryck af sin beundran, men ett tecken af deras mästare bragte dem till tystnad. Han trädde högtidligt fram till slafwen och fade, döljande under en allwarlig min den glädje, fom hwarje konsinär måfte fänna mid upptäckten af en så herrlig genius. — Sebastian, hwem är din mastare ? — Ni, Herre! — swarade gossen med knappt hörbar röst — Jag menar din mästare i målare konsten, Sebastian!