Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1855, sida 3

barn; jag will icke lemna dig. Besinna, mitt barn, hwad du är för mig! De hwita männen hafwa hus, penningar — de hafwa frihet — frihet, barn. Men du wet ide, hwad det will säga. Du är född til slaf, men jag — jag blef gjord dertill. — Jag — jag war född fri, Sebastian! — Ad, det år blott alltför sannt, fader! Det är förffrådligt att wara slaf! — sade Sebastian, i det han brast i tärar. — Förskräckligt! — upprepade den gamle negren. — Förskräckligt; och intet hopp, att nägonsin funna bryta fina bojor, och fäferligen intet hopp för dig, Sebastian! — Fader, — utbrast den unge mulatten, lyftande fina ögon mot glaskupolen i atelieren, hwarigenom himmelens ftjernor framglänste, — der uppe lefwer en Gud, som är en Gud för alla, för negren så wäl som för den hwite, för flaf: wen så wäl fom för herren. Låtom of bedja till Honom, Han stall höra och bönhöra oss.