— DÅ Zombi? — återtog den gam. le mannen, kasiande en ängslig blick oms kring i atelieren, åt hwilken det matta stenet från lampan gaf ett allt hemskare utseende. — Jag fruktar honom ide stort fader, fade Sebastian med ett ofriwilligt, migtroget leende. — Ack, min fon, skämta ide, — fa: de den gamle negern, hwars förffrådelfe gaf fig tillkäuna i hans darrande ben, hwilka knappast förmådde bära honom, — Småda honom ide. Om ban toge big ifrån mig, hwad stulle då blifwa af gamle Gomez? Jag will blifva hos dig,