Norrländska Korrespondenten – 27 oktober 1855, sida 3

han hade att tacka för sitt lysande rylte och fin förmögenhet, war sä stor, att han icke skulle tålt, att någon af hans elever i hans närwaro wågat yttra ett profant ord; och med vrofana ord förstod mästaven hwarje ord, fom ej hade afscende på konsten. Si snart Murillo lemnat atelieren, tyckkes en hwar wilja taga fin skada igen för den twungna tymnaden. Syns tes i mästarens närwaro allting dödt, få war hans afl igsnande tecknet till ett återwändande lif; sjelfwa stafflierna tyd: tes få lif. Enär alla elevernas tankar i denna siund woro fästade wid ett enda föremäl, som till och med hade wäckt mästarens uppmärksamhet, så wände sig samtalet ögonblickligen åter omkring des: sa små skapelser, dessa fina, intagande, älskliga gestalter, hwilka hwarje morgon woro framtrollade på duken och hwarje natt åter förswunno — för att lemaa plats för andra. — Säg oss nu, Sebastian, — ropade Villavicemio, så snart dörren bakom Murillo war stängd och ljudet af hans