Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1855, sida 2

presterlig, båda på samma gång fattande hwar fin af patronens händer, fom de warmt tryckte Sör tusan! Det är ju min ariist, min magifter! ropade patronen, ide li tet förbluffad. 7Hwa wil detta fäga? AM har fin riktighet min bifia patron, hwiskade Sten, od) om ni tillås ter oss stiga in, will jag genast aflägga en nöjaktig förklaring öfwer att wi ide denna gång fomma refande med hund och till fotå. Ja min själ tarfwar ide detta före klaring. swarade patronen med fia wans liga fryntligget. War få god mina metamorfoserade herrar. Patronen införde dem härmed i sitt eget rum, der Sten, fattande bans hand, med det idlaste uttryck i sitt wackra ans sigte fade: Hos en få öppen och förs träfflig mar, fom ni min herre, har jag först ett afbedja den flora förbrytelse att under diftadt namn intränga i ert gå fria bus dock wågar jag hoppas att win