Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1855, sida 2

PHwad fjåg ni då, min grefwe? frå gade patronen, då Sten tystnade. Er äldsla dotter ... vDÅ hon? Aftonen före wår afresa gaf hon mig ett swagt hopp. Med en ärlig mans hela frimodighet tillstod jag för henne min färlef utan att dock i ringaste mån yppa hwem jag egentligen war. Jag fåg då att jag war älffad och detta mar mig nog att genast begifwa mig härifrän, för att snart återkomma med mera hopp om hennes föräldrars bifall ... Detta är min bikt och nu beror min lefnads lyda på ert fiwar. vRNår Sidan redan har swarat, torde mitt bifall wara temligen öfwerflödigt, fade patronen med rörelse, men ni har det emellertid af innerligaste hjerta — ide derföre att ni är rik och högåttad — detta wore snarare ett hinder — men emedan ni handlat som jag, besitta mig! skulle hafwa gjort i ert ställe; ty äfwen jag känner till de lumpna beräfningars ne mid äktenskaps afslutande. Hafwa icke redan flera af mina grannar hört sig före hos mig, om icke, i anseende