—:— — —2— —— 47 —f——2T widare anförande af det temligen enftafwiga samtalet under frukosten, efter hwars slut wåra resande med tungt hjerta beredde fig att taga afsked Par tronen, hwars öppna, glada finne gjor: de all förställning omöjlig och hwilken dessutom fattat werklig wänskap för de unga männerna, omfamnade dem tros bhjertadt, medan hans försigtigare älta hälft med isande köld endast gjorde en sirlig nigning. Swåäraste profwet hade dock de wackra systrarna att undergå, när deras respektive älskare framgingo emot dem för att säga sitt yttersta fars wäl. Hoppet om snart återseende i förs ening med deras jungfruliga stolthet, gjorde likwäl att de bestodo det manbhaftigare ån man i thy fatta omflåndighes ter kunnat förmoda. Iisferligen efter: träddes den hastigt uppstigande djupa rodnaden på deras kinder af en lika hastig blekhet; wisserligen darrade deras små händer i Stens och Selmers, men deras afskedsblick (det enda hwarmed de nu kunde uttrycka hwad de hade på hjer: tat) talade dock få tydligt till dem om mod, hopp och förtröstan, att äfwen Des ras egna hjertan fylldes deraf. Endast