Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1855, sida 2

Uiii —56—7 modig röst: ad, Bertha, Bertha, jag jer nu att du, liksom jag, warit nog oförständig att öfwerlemna dig åt en tänsla, fom ... fom ... Jag kunde icke annat, snyftade dens na med den oskuldsfullaste naiverg, och gömde sina glödande finder mot systerns barm. vOÖch du har tillstätt din kärlek? nUR ja, ... han talade få ömt ... få mildt ... att... yJag har ingenting att förebrå dig, älskade fyher, sade Fanny och höjde fitt bufwud, nästan stolt, äfwen jag har i afton för mycket lyssnat till denne förun: derlige främling, och iag fänner i djur pet af mitt hjerta att jag aldrig fan älska någon annan än honom. Hänförd af hang blickar od) hang ord, lät jag en half befännelfe undslippa mina läppar, oc) då — store Gud! då . . . slog han fina armar fring mig och utropade i nästan wild hänförelse! min är du nu... min inför Gud oc menniskor. — Du älskade! efter denna bekännelse, fom gjort