Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1855, sida 2

ende känslan af wår aldra första får: lef. Efter dessa och andra tröstegrunder, lugnade fig småningom de våda fayftrars na, ätminstone få tillwida att de begäfwo fig till sängs, men twifwelifiigt tor de dock wara, om deras sömn under denna natt blef af någon särdeles vaf bruten beskaffenhet. Morgonen derefter, då familjen jemte de båda resande möttes wid frukostbordet, tycktes en wiss förstämning wara rädande bland alla. Sjelfwa patronen hade synbarligen förlorat något af fin wanliga munterhet. Flickorna sutto ty sta wid hwarandras sida, och sjelfwa de små smekade Hippos med tårade ögon, då de derwid betänkte att de nu stodo i degrepp att mista denne tålmodige dels tagare i deras lekar. Sten och Selmer fågo owanligt bögtidliga ut, oh endast på wärdinnans ansigte kunde man uns derstundom fe ett framskymtande drag af tillfredsställelse, hwilket dock snart förs swann när patronen utropade: nej, besitta mig! det riktigt wid gå, att äta