Norrländska Korrespondenten – 10 oktober 1855, sida 2

lingarna, fom gjorde godt skäl för fig, så i dansen, fom wid bålen, lyckades snart att tillwinna sig de samlade herr. skapens dewågenhet, särdeles fruntimrens, och då det inbrytande mörfret fluts ligen manade till uppbrott erhöllo de i afstedets stund talrila inbjudningar, i den händelse deras wägar skulle leda förbi egendomarne i trakten. När wåra wandringsmän ändtligen befunno fig ensamma i en prydlig fängs fammare med höga, swållande bäddar, sade Sten i det han lossade sin halsduk: Sörunderligt! hwem kunde i dag morse ana att .. att... . UL fa, bwem kunde det! suckade nogmern, som förstod halfqwäden wisa och icke ansåg det behöfligt att fallända meningen. osa flickor äro i sanning förtjusande: wackra, qwicka, glada, naturliga och om . 7 Ja, om, suckade magistern ånyo. Efter detta korta samtal öfwerlemna