Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1855, sida 2

fia, säger herrn. — Hwad behöfs det? Jag tycker att herrarna äi fina som fan, Stigen på bara! Här är bara ett enkelt, borgerligt hus, der wålmeningen är half: wa wälfägnaden. Den fryatlige wärden öppnade nu dörren till ett högt, luftigt rum, der en medelålders fru, med förswarlig embon: point och ett gladt trefligt anfigte, fom bäst stod framför en ofantligt stor djinesisk bål, hwars doftande, barawiska tn: nehäll hon flitigt silade, eller fom det heter vå konsispråket piffade, genom ett ansenligt durchslag. Smått förlägen att blifwa öfmerras skad under ett fådant deftyr, kastade frun en skämtsamt förebrående blick på par tronen och ropade till honom, efter en wänlig helsning på de främmande: Du är dig då alltid lik, min fåra gubbe! ywad har du wäl här att göra, når jag håller på att laborera? Fag will pröfwa punschen, begriper du gumma lilla, swarade patronen och tryckte en smällande kyss på hennes lärpar.