Norrländska Korrespondenten – 29 september 1855, sida 2

och botanisten Selmer, hwilket också war hans rätta namn. Min wän gör dens na resa för fin wänskap, jag för min fonft, och för att wara riktigt fria bafwa wi föredragit att göra denna resa till fots, samt gå dit slumpen leder oss. Denna har också aldrig kunnat wara mera gynnande än nu, då den förskaffat oss ett få angenämt möte. Ett hastigt bullrande af hjul hördes i detsamma bakom dem, och då flickorna wände sina hufwuden utropade de på en gång, med glädjestrålande ögon: wår far, ack wår far! samt skyndade emot honom, sedan de gjort en lätt bugning för sina båda kawaljerer. Magister Selmer fit nu tid att hvis ffa fin wän i örat: Iet du, jag är redan allwarsamt bekajad af kärlekens wånda, men säg mig först hwilken du will ha? Ten fom satt. y,å topp! Då wänder jag min håg till den fom låg. Gudomliga warelser, i sanning! ute ropade Sten och säg efter deras fmis