Norrländska Korrespondenten – 29 september 1855, sida 2

harang, hade båda flickorna haft tillfälle att återkomma från sin förskräckelse, äf: wensom att närmare betrackta den tar lande samt hans följeslagare. Denna mönstring måtte hafwa uffallit till deåses förmån, ty den flickan, fom wi nyss fett sofwande med hufwudet vå armen, swarade med ett skalkaktigt leende: TIVoro wi englar, fom min herre tyckes war ra nog artig att låtsa sig tro, skulle ftrafe fet ej heller uteblifwa, men fom wi, tywärr, endast äro ett par ensamma stackars flickor, få wi wäl skänka er det förbar: mande, hwarom ni anhälltt, dock med det wilkor, att ni för undan det förfärs liga öket, derborta, fom drager ert efipuge, på det wi helbregda måtte komma ut härifrän. Sten skyndade sig att efterkomma den gifna tillsägelsen och drog leende undan den stackars Hippos, fom nu helt fnöps ligen blifwit degraderad till öf. De blomstrande flickorna trädde nu ut i alleen, och Sten närmade sig dem åter i det han presenterade fig sjelf fom ars tisten Klöfwerdahl och fin wån magistern