Norrländska Korrespondenten – 29 september 1855, sida 2

sätter den i rörelse, foro flockorna urp ur sömnen med ett lätt utrop af förskräckelse, och den djupaste rodnad utgjöt sig öfwer deras finder, då deras yrmwafna dlickar fästades på de båda wännerna. Till all lyda hade den blyghet, öfwer ywilken Sten nyligen beftagat fig, helt och bället wikit, hwadan han äfwen ögonclckligea framgick till de förlägna flickorna oc fade med ett bedjande ut: tryck i fin wackra, manliga röst: För: barmande! mina nådiga damer, ty att bedja om ursäckt wid ett tillfälle fom detta, är werkligen alldeles för litet. Jag wet icke huruwida englar sofwa eller ej, men det förefaller mig just fom wi, olydliga söner af stoft, nyss på stunden gjort of saker till det oförlåtliga dådet att störa ett var dylika wäsen under deras lycksaliga ro. Det behöfwer wäl ide sägas att det skedde alldeles mot wår wilja, men wi åro likwäl färdiga att underkasta oss hwarje straff J behagen pålägga of til jörsonande af mår bes gångna swåra fynd. Under denna lika långa, fom artiga