— gonting som både drifwer mig fram och som båller mig till baka; något je ne sais quoiv med ett ord. Den lifa godt, hurtigt framåt. De hunno snart on lång allä med ficra säten på ömse sidor. Hår sakzade de sina sten, od då de sågo en tår löfsa strart bred wid fig, beslöto de att gömma sig der, för att widare öfwerligga hu: ruledes de skulle praktisera sig in i det paradis, hwars portar de närmat sig: men plötsligen stannade de båda, liffom fastlästa wid fjorden, midt utt öppe ningen till löfsalen, betogne af en syn, fom en målares fantasi icke skulle funs na skava skonare. Med armen på ett hwitt marmorbord och rosentinden lutad mot densamma fatt här försänkt i den ljufwaste slummer en ung mörkloctig flicka, under det att en annan, behagligt nedsjunken på samma bänk, hwilade sitt bufwud i den fittan: des knä, äfwenledes i djup sömn. (Foris.)