Norrländska Korrespondenten – 26 september 1855, sida 2

oss tycktes wara en treflig furre. Jag undrar hwad den fan wara för en pas: fagerare. Bet fan man ju få weta af mjölnar ren, fom ännu stär qwar och gapar ef ter honom, rädde den swarte, fom åf wenledes kände fig mycket hägad att komma med på slotterölet. Sten war ide fen att följa den gif na winken. Han framgick derföre till mjölnaren och framställde sin fråga. NH fors! det å patron på Lekeberg. Rarare karl finns inte vå hela jola, swarade mjölnaren och säg nyfifet på den frågande. Bor han långt härifrån ? mEn fjerdings wäg omtrent. — Men hbwa ä I för ena, om jag fär fråga ? NAF? — wi refa för wårt nöje, för: stär ni. uRNe—ej, inte förstår jag hwad det fan wara för ett nöje, i den här wäl signade solhettan. Men jag fan begri