Norrländska Korrespondenten – 26 september 1855, sida 2

qwarnen sägo de en wälfödd herte i rund, hwit filthatt, och med ett jovialiskt utsende, som med pipan i mun satt i en nätt karriol, framför hwilken otäligt stampade en wacker häst, i hwilken Stens wana öga genast igenkände en utmärkt trafware. Herrn i karriolen tycktes wara inbegripen i samtal med mjölnaren, som med hatten i hand stod bredwid äkdo net, och wid det de närmade sig hörde de honom med klar, wälljudande fråm ma utropa: 7DOh det war sant: om några af mina befanta fara hår förbi, få säg dem att jag har slotteröl och dans i qwäll, hwarför de äro hjertans wålfomna på ett glad, om det roar dem. Jag far nu upp till brufet till patron, för att be honom komma ner till mig. Adjö, wadert! Härwid wände han fin häst oc satte med full fart förbi wåra resande, hwarwid han lätt drog på mun nen, förmodligen wid andlicken af Hiv pod, åt hwilken de så beqwämligt öfwerlätit framforflandet af deras effefter. På det der slotterölet Hade jag god lust att wara med, hwiskade Sten fin wän i örat. Mannen fom for förbi