Norrländska Korrespondenten – 19 september 1855, sida 2

säger werlden. Nej, det är blott en fördom och mot denna hade jag mod att wäga en strid på lif och död. Men jag har icke mod att draga henne ned till en deltagarinna i mitt owänliga öde, har icke mod att trotsa den blick, som nyss talade till mig ur en moders öga. D, att denna blick warit stolt och befallande, i stället för mild och bedjande! Nu träffade han mig med en anklagelse, fom jag ide mägtar bortwisa. Hwad eger wäl jag att erbjuda, hwilken lycka att dela med mig? Hwad är jag, att jag skulle drista sammanföra Eleonoras bana med min? Med wälwilja har jag warit emottagen i detta hem, skulle jag föra sorgen dit till återgäld; skulle jag från det hus, der jag rönte få mycken godhet, röfwa bort den ffönafte skatten, locka dottren bort från den krets, hon tillhör genom börd, uppfostran och wanor, för att följa mig på armodets och bekymrens törneftig? ... Detta wore ide kärlek, det wore egoism. Nej, nej, det får ide ske! Mina egna känslor skall jag weta att åter kufwa under vligtens bojor och Eleonoras . . . ad, huru fått glömmer ide den unga qwinnan sitt hjertas första,