Norrländska Korrespondenten – 19 september 1855, sida 2

ja; den swärmiska älskaren war besegrad af ett manligt allwar. Hans blickar fäste sig wid den gamla byst af Roms första konsul, som pryder min kamin. Denna betraktade han länge. Det war som om han i marmorhufwudets kalla, obewekliga drag welat söka ett wärn mot de ljufwa, förföriska tonerna af Eleonoras sång. Om kärlek sjöng hon der ute i salongen, om sjelfbeherrskning talade Bruti läppar .... Dig, Brutus, will jag likna, sade Leonard åt sig sjelf, will likna dig i stränghet mot mina känslor. Du döms de dina egna söner till döden, då de förbrutit fig mot samhället, få will iag bestraffa mitt upproriska hjerta. Ja, dig will jag likna och icke din föraklige namne, fom få grymt beswek fin mål görare ... Jag ålskar Eleonora, men oc, i ödets sijerneskrift deruppe flår skrifwen min dom att försaka. Om hens nes hjerta en gång, åtminstone ett ögons blid, warit mitt, må det för mig blifwa lifwetå skönaste minne, men obewekliga äro de hinder, som uppresa sig imellan oss båda. Olikheten i börd åtskiljer oss,