Om mäggarna kunde tala! Berättadt af Jeremias Munter. (Forts. fr. förg. N:o.) Men sällheten räckte blott några flyk tiga ögonblick. Steg hördes från förs mafet. Leonard hann fnappt åter resa sig upp, förrän grefwinnan inträdde. Otwifwelaktigt anade Hon de ungas fänslor od ogillade dem. Hon bjöd Eleonora att underhålla sällskapet med en säng och aflägsnade sig äter med henne, sedan hon mot Leonard riktat en mildt jörebrående blid. Han, nyoss den lycti gaste på jorden, blef nu ett rof för bit: tra qwal. Han slog handen i förtwife fan mot fin panna oc fatade fig ner på soffan; hans bröst häfde fig wåld: samt, ja, jag tror att ban gråt, men tyfi, nämn det ide för någon. Efter en stunds förlopp steg han åter upp. Han war dödsblek, men röjde beslutsamhet ech en samlad fraftfun mil: