Norrländska Korrespondenten – 15 september 1855, sida 3

oh jag har bört oc) fett mycket i den wägen. — Werkligen! ... Nå såg da lilla swärmerska, ywad erfor du sednast? — Det war en afton för ett par mänader sedan. Liskiliga gåster hade infunnit fig hår hos grefwe Knut. Man musicerade, man dansade od tycktes förströ fig på det angenämaste. En wals hade nyss slutat, då Eleonora med rodnande finder och högt klappande bjerta swäfwade öfwer min tröskel. Tätt efter henne följde Leonard. De båda unga wore allena härinne. Deras blickar möte tes od den eld, fom flammade deruri, fördunklade lampornas sken. Ynglingen kunde ej längre betwinga sina swallande känslor. Han böjde ett knä för den sköna och tryckte hennes hand mot sina läppar. Dt bon stod bäfwande, hanförd, lycksalig, gjorde ett swagt försöt att frigöra sin fängna hand, men tryckte den andra ömt mot lockarna fring älffarens panna. Aldrig sänkte fia himlen närmare twenne unga hjertan; en stund mera ljuf än denna upplefwer ingen dödlig. (Forts.)