Norrländska Korrespondenten – 15 september 1855, sida 3

gen; hans ansigtshy börjar nu äfwen ers hålla en friffare anstrytning. Vid Erkebiskopen och Prokancelleren m. m. Herr Doktor Hans Olof Holmströms GRAF af Stockholms, Uplands samt Gestr.Hels. nationer. En enkel krans, af unga händer bunden, Vi lägge vördsamt på den ädles stoft. Nyss satt han här och njöt i aftonstunden Af våra sånger, våra blommors doft, Och tanken flög, af minnets tjuskraft dragen, Till dar, då hjertat slog de friska slagen För allt hvad stort, hvad skönt på jorden fanns — Och intet hjerta slog mer varmt än hans. Här stod han bland oss, som en ek i skogen, Af åren böjd, men dock sin ungdom trogen, Med kronan pröfvad väl mot stormens hot, Och log mot vårens sippor vid sin fot. Nu är han borta, nu är eken bruten, Och smärtans tår, invid hans aska gjuten — Se der vår kärleks enkla offergärd: Der göms i den af känslor dock en verld. Ty när den unga anden börjar svärma För lifvets aldrig funna ideal Och längtar, brinner att den bild sig närma, Som stod så klar i barnets lugna dal, På tankens vingar då framåt han stormar Och uti tusen bilder verlden formar, Men hur han längtar, hur han brinner än, Han finner ej sitt ideal igen, Då är det godt, när tviflets ormar tära I själens djup, att se en man som han, Hvars hjerta städs af tro och kärlek brann För landets ungdom oeh för landets ära, Då är det herrligt att af honom lära, Att lifvets konst — det är att älska blott, Att tänka ädelt och att handla godt. Så var den sköna lära, som han lade Med ädel föresyn i unga bröst. I lyckans tid han gladdes med de glade, För sorgens barn han egde hopp och tröst, — En Christens lif i arbete och böner — Och derför var han kär för Nordens söner. Sin kräkla nu han nedlagt har hos Gud, Och mitran pryder snart en annan panna, Men vid hans rena bild vi gerna stanna Och lyssna än till Patriarkens bud. Det ord som från hans vigda läppar flödar, Det är ej lagens stränga bud, som döder; Han mindes väl, hvad mången glömde dock. Att Gud är Helighet, men Kärlek ock. Som templet sträfvar med sin jättespira Och tusen tinnar upp mot himlens sky, Och blomsterrankor pelarskogen sira, Och orgeltoner genom hvalfven fly, Så steg hans fromma själ med sina tankar En helig bäfvan till den Högstes stol, Och bergfast tro vid hjertats säkra ankar, Och himmelsk kärlek var hans lefnads sol. Han bar sitt kors — ej blott en gyllne prydnad, Han bar det troget uti Christi lydnad, Och för de får, som Herren honom gaf, En trogen herde var han till sin graf. Han var en Christen: han var Svensk tillika, För Sveriges ära brann hans ädla själ. Han kunde falla, ack! men aldrig svika, När striden gällde fosterlandets vil. Hvad mer, om någon icke mäktat fatta Den höga bana, som hans ande gått, Om hopens lidelser, i gasning satta, Ej sett till målet, men till vägen bott? Det är ej svårt att häkla örnens vingar. Der han mot solen länkar färden tryggt, Men tadelsjukan får dock aldrig vingar Att följa rymdens konung i sin flygt. Det var hans storhet, att i alla öden Han fast och rättvis fram sin bana gick, Och derför så i litvet som i döden