stig in i salongen, här ute i hwardagsrummet bliv alltför otrefligt. Ja, och få går man in och får kallt och stelt och tråfigt hos dig och Häller konversation, det will säga talar i äme. nen utan allt intresse. Det är egentligen blott en enda sak, fom du hör hafwa bättre reda på än någon annan af oss, nemligen — wädret. Jag må wäl le, sade sängkammaren, då jag hör detta gräl om ert wetande. J fall det är fråga om att weta sanningen, säg, hwar finnes denna utom hos mig allena? ... Finnes det wäl nå gon, fom med mig skulle funna täfla i menniffofännedom? — Endast då det är lugnt, fer man flodens botten; ide un der dagens larm, endast i nattens frid genomskädas ett menniskohjerta. Men jag bar lärt mig att troget och tyftlåtet bewara ett emottaget förtroende. Hwad jag bör och fer, blir mia enskilda hemlighet.... Så mycket fan jag dock säga, att om det gäller att dömma öfmer menniskors werkliga halt och sanna