göras, få måste te samtycka, medhjelpa eller åtminstone låta fig nöjas dermed. och på samma sätt som kejsar Nikolaus utsåg England för att med denna makt dela bytet, så utsåg Katarina Osterrife och gjorde denna makt de mest lockade förespeglingar. J Preussen aktgaf Europas gamle följer domare, Fredrik den store, icke utan tungt hjerta på håndelsernas gång. Den unge företagsamme kejsar Josefs beföf i Peters: bourg och möjligheten af ett ryffteöfterrififtt förbund gjorde honom få orolig, att äf wen han sände sin brorson och tronföljar re, prinsen af Preussen (sedermera konung Fredrif Wilhelm den 2:dre) till Rysslands hufwudstad, för att stadfästa och förnya förbundet mellan Ryssland och Preussen. Teckningen af kejsar Josefs och prinsens af Preusens besök i Petersburg hör till det bästa i hela arbetet; hon är utförd och ordnad med finhet och omsorg. Sej far Josef lofwade czarinnan alt, hwad hon önskade och blef derföre öfwerhopad med wänskapsbewis och de mest storartade löften. Hela westerlandet skulle stå honom till buds, om han blott wore be hjelplig med att sätta den grekiska kejsarfronan på Katarinas hufwud, och ffenbart hade han dertill den största benägen: het. Prinsen deremot blef snart för Ka tarina en beswärlig gäst. Han wisste allt för wål att hans store farbror aldrig skulle gå in på en delning af Turkiet. Kejsarinnans inställsamhet och löften funs de han derföre ide, i likhet med kejsar Jos sef, wedergälla med ett hänryckt bifall till de rysska planerna, hwarföre han och så snart fom i ogunst och blef af kejsarinnan owånligt behandlad. Men trots detta blefwo hans förslag dock icke helt och hållet utan framgång. Fredrik den store som i Tyskland behöfde en motwigt mot fejjar Josef, hade gifwit ryska politiken en wink, fom denna ide lemnade utan — affer ende. Han rådde de ryska stadsmännen att förskaffa sig inflytande i Tyskland, träda i omedelbar förbindelse med tyska riket och dess furstar, skicka ryska ombud till deras hof samt sändebud till Frank: furt. Detta skedde också ganska snart och utgjorde det första steget till alla jedermer ra förefommande ryska inblandningar och ryskt inflytande på Tyskland. Mundts arbete, med sin klara, populira och lifliga framställningssätt af dessa märkwärdiga politiska och diplomatiska ins triger, genk emot de ryska werldsplanerna, af de yppigt slösande festerna i S:t Pe tersburg och af de oerhörda förberedeljerna till det grekista kejsarwäldets uppftåndelsekamp, hwilken, såsom alla Rysslands strider, naturligtwis skulle kämpas endast och allenast till mensklighetens fromma, erbjuder ett utomordentligt rift och mång sidigt intresse. Särskildt betydelsefull för det nuwarande politiska tillståndet i Tyff land famt från Preussens och Österrikes ömsesidiga ställning år den nämnda ffil dringen of kejsar Josefs och prinsens af Preussens besök hos zarinnan. Josef den 2:e wille påtrycka Osterrikes fördelar en helt och hållet tysk prägel fast förenadt och stärkt i politiskt och intellektuelt afseende skulle Ssterrike åter träda i spetsen för Tyslland och öfwerflyga Preussen så i wapen, fom i upplysning och andlig utweckling. Allt detta kunde naturligtwis ske endast på Preussens bekostnad, och för att förhindra detta, trodde sig Fredrif den store böra anlita Rysslands hjelp, för att, fast förbunden med denna malt, kunna med framgång uppträda mot Österrike i Tyskland. Fredrik låt derföre genom fin minister i Petersburg, grefwe Görtz, tills ftålla ryska kabinettet ett memorandum, som icke ännu är i sin helhet bekant, men hwars offentliggörande skulle wara af största intresse. Mundt har deraf endast funnat meddela lösryckta stycken, hwilka grefwe Görtz upptagit i sina memoirer. Äfwen de sista afdelningarna af Mundts arbete, hwilka teckna kejsarinnans politiska werksamhet ända till slutet af hennes lefnad, förete många karakteristiska taflor, bland hwilfa Sweriges Gustaf den 4:de