dörr och med hastiga steg, säsom han nu redan nägra dagar brukat, steg han in. Det war ännu icke alldeles mörkt: Anna satt wid bordet och sydde; hon Höll just på att sluta ett par byxor, fom ännu denna afton måste lemnas till bes ställaren, od) med de penningar, fom hon derför hoppades erhålla, wille hon köpa mat för söndagen. Straxt sedan han war inkommen, gick hon efter hatt och schawl i sofrummet och tog de nyss färdiga benlläderna på armen. — Hwart skall du nu gå, Anna? — frågade hennes man med en öfwerrafts ning, fom i hustruns öra klingade få fom ett bedraget hopp. — Jag skall gå hort med mitt are bete. — — Nej, gör det ife nu Anna; wåns ta tills efter qwällsmaten. — — Jag törs alls icke dröja längre; redan för twå timmar sedan hade ars betet bort wara färdigt. — Och med dessa orden aflägsnade hon ig, innan hennes man kunde besluta fig ill att hälla henne qwar genom att mede