Norrländska Korrespondenten – 8 september 1855, sida 2

att se på sin man, då denne inträdde. Dessa en gång för henne sä dyrbara drag kommo henne att bäfwa, så ofta hon säg på den: så wanställda hade de nu blifwit. Jarvis satte sig lugn på en stol och utsträckte armarna efter det yngs sta barnet, fom ännu war knappa twå år och ännu ide hade någon föreställning om fadrens förnedring. Snart fatt det lilla Iydliga kräket på hang knä; men de andra barnen wisade ingen böjelse att närma fig honom, 19 hans uppföranDe hade redan röfwat tillgifwenheten ur derus unga hjertan. Han märkte detta wäl och kände det bittert; men han hope pades att snart återwirna allt, hwad han förlorat, oc denna tanke gjorde hos nom någorlunda skadeslös för deras nus warande skyggbet. Den mer än tarfliga måltiden intogs under en pinsam tystnad. Hustrun fån: de fig ytterst betryckt och ängslig, ty utsigterna för framtiden syntes bli allt mörfare och mörkare. Hela förmiddar zen bade hon lidit af en ihållande fmårs a i bröstet oc) af en matthet, fom hon j funde öfwerwinna. På hennes mag.