Norrländska Korrespondenten – 8 september 1855, sida 2

Efter twå timmar fom middagstiden: Jarvis, som nu efter abetet kände sig ganska hungrig, begaf sig bem för att äta och det med en helt egen känsla i sitt bröst, sådan han aldrig förr funde erinra fig hafwa erfarit. Hans första tans ke war att genast för sin hustru omtala, hwad han hade gjort och hwad han wir dare ämnade göra. Men då erinrade han sig, huru ofta han redan tillförne hade bragt det uppwaknade hoppet hos henne på skam — huru ofta han lofwat förbättring och dock alltid stadnat wid blotta löftet — ja huru han till och med en gång gått in i nykterhetsföreningen och dock strart derpå fallit djupare än någonsin förut. — Nej nej, — fade han till fiy sjelf, sedan han på hemwägen långe och wäl öfwerwägt detta ämne, — jag will ins genting säga henne; jag wil wänta, tills jag blir iständ att wisa henne frufterna af min sinnesförändring; jag mår sie funna gifwa henne bewis på, att hon åter fan hysa hopp och förtroende till mig. — Hans bustru uvpflog ide ögonen för