Norrländska Korrespondenten – 5 september 1855, sida 2

sade han ändteligen halfhögt för sig sjelf, — han skall nog gifwa mig arbete. — Efter en rask gång under tio minuter kom han till en liten hattmakarebod i en aflägsen gränd. Bakom boddisken stod en gammal man, som war sysselsatt med att forma en hatt, hans drag och hela hans wäsen tycktes antyda en wiss mål wilja; men då han säg Jarvis inträda, mörknade hans ansigte. — God morgon, Herr Lankford, — sade Jarvis, i det han bockade sig, med förlägen och blyg min. — Huru, Jacob, fruktar ni icke att komma hit? — swarade den gamle mans nen med allwarsam ton. — Jag skäms wisst, men jag fruktar icke; ty jag wet, att Ni ej will göra mig olycklig. — — Lita Ni ide för mycket derpä, Jao cob! Har Ni icke bestulit mig — ja, det år just råtta ordet — bestulit mig, då jag sist gaf er arbete? — Den gamle mannen blef allt drängare och allwarsammare.