Jacob Jarvis. (En berättelfe från de förenta staterna i Nordamerika.) (Forts. fr. föreg. N:r) Sorgsen wände sig Jarvis bort, utan att sswara ett enda, ord, och då han för en fort tid sedan Hade ingått med bjers tat fullt af hopp, få aflägsnade han fig nu djupt fårad och war nära färdig att bryta sitt allwarliga beslut och fin förpligtelfe att hädanefter blifwa en nykter menniska och en bättre make och far. Allt hans mod war på en gäng sin kos. Under det han nu längsamt gick genom gatorna, kände han plötsligt luften af en frog, fom han händelsewis fom att gRå förbi, och straxt uppwaknade hos hos nom ett nästan oöfwerwinnerligt begär efter den inwanda drycken. Han blef stående. — Nu då jag will bättra mig, — fade ban för fig fielf med bitterher, — wände sig menniskorna ifrån mig. Det hjelper ju icke mer, jag är icke mer att rädda. —