Norrländska Korrespondenten – 1 september 1855, sida 3

diga detta namn. Sedan han gjort detta, erlade han med de penningar, han af sin hustru erhällit, den inträdesafgift, som i Amerika fordras af en hwar, som will i föreningen winna inträde. Då han derefter utgick ur kontoret, war hans gång stadigare och hans hållning mera upprätt, än båda på en lång tid hade warit, till och med då han en hel dag hade förblifwit nykter. Han begaf sig derifrän till en hatt malare. — Nå, Jarvis, hwad har ni Hår att beställa? — med dessa ord mottog honom hattmakaren helt kort och torrt, då han inträdde hos honom. — Behöfwer ni ingen arbetare, Herr Warren? — — Er kan jag i alla fall ej bruka, Jarvis. — — Will ni bara ge mig arbete, så skall jag aldrig mer supa mig full. — — Ja det har ni alltför ofta sagt mig. Hur wer det icke sista gången, jag gaf er arbete: Jag war för tillfället så öfwerhopad med beställningar, att jag för er försummelses skull maste låta en gammal kund wänta; då söresatte jag