Norrländska Korrespondenten – 1 september 1855, sida 2

— war hustruns swar, i det hennes stämma klingade ännu betrycktare än till: förene. — Ännu sämre? Hwad menar du med det, Anna? — — Jacob, — sade hustrun med plötsdligt samlad styrka, i det hennes ansigte också antog ett owanligt glänsande ut: tryck, — Jacob, länge till kan jag icke fördraga denna lefnad! Med hwarje dag känner jag mina krafter aftaga: och du — du, som ändå har lofwat — — Hon kunde icke fortfara: hon gömde sitt ansigte i sina händer och gret och snyftade krampaktigt. Drinkaren såg på henne ett ögonblick, derpå wände han fig hastigt om oh lemnade rummet. Cfter att hafwa stängt dörren efter fin man blef den arma qwinnan ännu en stund stäende gråtande och snyftande. Derpå wände hon långsamt tillbaka till sin siol wid fönstret och tog sitt arbete åter i handen, men hennes drag hade nu ett uttryck af fullkomlig hopplöshet. Emedlertid wandrade den olycklige mannen, fom på ett sådant sätt hade lätit sin familj försjunka i armod och elände, gatan nedåt med sänkt hufwud