Norrländska Korrespondenten – 1 september 1855, sida 2

Den falla årstiden inbryter innan fort, oc) ännu har jag icke warit i ständ att ska ffa dem skor. Om du sjelf icke will förtjena något, så förslösa åtminstone icke något af det lilla, som jag med härdt arbete förwärfwat. Kan du icke wara beläten med hälften? Jag tycker att en tolfskiling kan wara alldeles tillräckligt att su— — — Jag behöfwer tre daler, Anna, och jag måste hafwa dem, om jag än fall sijäla dem! — war alltjemt mans nens fasta och afgjorda swar. Hustrun lade mekaniskt bort arbetet och gick till ett litet skrin, der hon i en gammal plånbok hade hela sin kassa, utgörande twå rikfsdaler i småsedlar; hon tog derur de begärda peningarne och öfwerlemnade dem till sin man, i det hon tillade: — Betänk dock, Jacob, att du tager brödet ur munnen på dina barn. — — Åh, få illa får der wäl ännu icke till, Anna? — swarade drinkaren, och i det han hastigt grep efter penningarne, flög ett swagt leende öfrmer hans förkörva drag. — Jo sannerligen, och ännu sämre,