willigt hade öfwergifwit, och då forgeåret war förflutet, bestämdes de båda ungdomswännernas förmälning till en föndag. Några dagar förut, då de en före trolig sällskapskrets sutto hos grefmwinnan Aurelia wid theet, fade Uthenaisd: — Mitt hjerta och min själ ligga öppna för dig, Alfred, såsom en ren kristall svegel, dot har jag hittills tegat med något, som jag före wärt giftermål måste säga dig. Jag fruktar, att jag af får lek till dig hulpit en swår förbrytare på flykten. — — Huru? en förbrytare! — frågar de Aurelia och Alfred såsom med en mun. Nihbenais omtalade nu sitt äfwentyr med galerslafwen, och då hon omtalade Alfreds porträtt, fom flyktingen hade igenkänt, tryockte fäsimannen hennes hand och sade: — Då har du helt säkert räddat en af mina politiska wänner, och jag kan låti tänka mig, i hwilken swår belågenhet du måtte hafwa befunnit dig. Skulle du känna igen honom, om du åter finge se honom? —