Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1855, sida 2

främlingen och darrade wid tanken, att han skulle bli gripen. Men fnart andar des hon friare, ty ett posthorn började smattra en munter melodi, och Athenaid sjönk ned på fina knän, tackande Gud, som hade räddat henne ur en så stor fara. TT. Några år hade förflutit; döden hade löst bandet mellan kommendanten och A: thönais, och hon lefde nu såsom en rik enka i Paris, der hon i grefwinnan As urelia funnit en moderlig wän. En ny minister hade kommit till makten, en ny sakernas ordning hade inträdt och de, fom bade warit mål för den förra mi: nisterens förföljelser, sägo fig åter framdraga ur skuggan. Vicomten Alfred hade af tidningarne erfarit kommendantens död och genast skrifwit till grefwinnan Aurelia för att fråga henne, hwar Mhinais uppehöll fig. Brefwet anlände några dagar ef ter baronessans ankomst, hwilken just, för tillfället befann fig hos grefiwin: nan.