Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1855, sida 3

th med bröd, fom han med for tuk. samhet mottog. — Nådig fru, — fade han, — ni skall ej komma att ångra den siora tjenst, ni fom en barmhertig Samaritanskå bemi: far mig, ty jag wet bestämdt, att wi en dag stola äterse hwarandra. Men för närwarande måste jag bewara min hem lighet. Men wil ni bewisa mig ännu en stor tjenst, få war god och bewara denna kedja, fom jag fosfat från armen. Jag lofwar er hiligt, att jag en gång skall lösa igen den. — Med wördnad aflägsnade han sig och begaf fig tillbaka til sitt gömställe. Whenaid befana fia i den pinfammar ste förlägenhet; bon skulle nu begifwa fig till hwila, och knappt hundrade steg frän henne war en främmande karl, en frödryr tare, dold. Sorgfaälligt mulslöt hon alla dörrar, ringde på fin kammarjungfru bes gaf fig til fin sängkammare och tät, af fläda fig. Men sömnen sänkte fig ej få snart ned öfwer henne; ty tanken på ben nes gemål, på vicomte Alfred och på gar lerslafwen forfade bwarandra, tisls hon ändtligen sjönk ned i ect tillssånd medan wakande och sömn, ywarunder de mwmildar ste drömmar pläga hemsöka jä (Forts.)