— Hwad? Vicomte Alfreds port rätt? — Den unga frun todnade. — Ni känner honom vå? — — Ja, nådig fru, men nu är ingen tid att tala derom. Wisa mig ett göm: ställe, der ingen fan upptäcka mig oc der jag fan dröja tills i morgon afton, och jag swär wid detta porträtt, att jag ej ett enda ögonblick skall falla er bes swärlig. — Ehuru baronessan ej kunde begriva vicomtens bekantskap med galerslafwen, så war dock just denna hans bekantskap med den älskade barndomswännen en ny orsak för benne att åtaga sig flyt tingen. — Gå in i detta rum, min herre, stig upp för den lilla trappan, den leder till mitt bibliothek, som ej besökes af någon annan än mig. Ni är helt få: kert hungrig, men jag will beförja, att intet kommer att fattas er. Men — denna drägt! Man skall säkert ertappa er— — Frukta ingenting, nådiga baronessa, — swarade flyktingen leende, — om ni icke förråder mig, så är jag räddad.