ting, hwari Parisarne funno nöje, nem ligen en bal och ett politiskt samtal. Utan att taga del i detta brokiga bwimmel hade en ung man om tjugo år slagit sig ned i en fätölj; bländande hwitt linne bildade en skarv kontrast mot den swarta drägten, som pryddes af Hederslegionens kors, och det krusade skägget, hwarmed de fina hwita händer na understundom lekte, så wäl som hela hans yttre bewisade, att han war en man af börd. Han tycktes uppmärksamt betrakta den hwimlande mängden, medan dock hans tankar befunno sig pä ett helt annat sälle. — Ni dansar icke, vicomte? — frå: gade honom en äldre dam, i det hon wid förbigåendet lätt berörde honom med solfjädren. — Nej, madame, — swarade den uns ge mannen, och hans oansigte mörknade, — jag är ej i den sinnesstämning, att dans skulle roa mig. — — Lom då med mig i spelrummet, vicomte, jag will gerna prata bort en stund med er; men här, hwarest alla menniskor dansa, skulle det wäcka för